Då var denna helg över då, känns som att det har gått lite för snabbt och jag är nog inte hundra procent redo att åka hem igen! Men plikten kallar och det ska bli skönt trots allt.

Helgen var fantastisk på många sätt och vis, fanns partier som gjorde att jag inte trivdes fullt ut men det förstod jag nog redan från början att det skulle komma. Men överlag - fantastisk. Massa kramar med små tjejerna och jag hann fika med F & J, mysa med P, Och krama C för sista gången. Känns så konstigt att du åker bort nu C, nio månader? Det är som en bakåtvänd graviditet. Men Skype <3

Fanns fler som jag gärna hade träffat, men tiden räckte inte till så det får bli nästa gång. Hem åker jag idag med en tvättkorg, två par skor, en tröja, två nagellack, en dos träningsvärk och samma packning som jag kom hit med. Tur att jag får hjälp från stationen, vad gjorde jag utan dig i dessa lägen? :).

Hemma i Gävle väntar en tvättstugedejt med Sarah imorgon, Föreläsning om manligt och kvinnligt i medierna, hämtning av matlådor, anställningsintervju, jobb i baren, troligtvis lite biljard och en dag på kungsberget. Plus att på lördag är det melodifestival-final. Så visst är det en vecka att se framemot.

/Mm

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Efter en stund på Bishops med mina två underbara Johan och Per sitter jag nu med ett vinglas och funderar. Är vi verkligen så krävande som flickvänner som killarna får oss att framstå, eller är det dem som inte är skapta för ett förhållande?   Jo...

Ja ett liv med Lina kommer nog aldrig kunna bli tråkigt. Senast igår när det är knäpptyst i lägenheten så helt plötsligt appropå ingenting så hörs det "motherfucker" ifrån badrummet, Lina hade stått och sjungit på ngn låt och när det ordet skulle sju...

Ikväll är en sån där kväll då jag verkligen känner att jag måste nog säga att jag är lycklig, visst saker har inte blivit som det var tänkt. Vissa saker har jag tagit stryk av på slutet, saker som jag absolut inte velat och som jag kanske inte var ...

När hoppet hos oss tryter, det hopp som vi levt på så länge. Det hopp som vårat förhållande levde på. Det hopp som gjorde att vi aldrig gav upp, oavsett årstid, oavsett hur många tårar som föll. Men vi hamnade alltid på kanten, det är inte första gån...

   Jag har nu insett att jag måste göra något av denna dröm jag har inom mig. Jag kan inte längre bara jobba på kåren och längta tills nästa gång jag får jobba. I längden håller det inte och det vet jag vid det här laget. Det är ungefär som att ...